Antiklimax i Kalmar

Jaha, 363 dagar tills nästa chans!
Årets stora mål rent sportsligt för mig var att upprepa eller förbättra fjolårets lopp på Ironmandistansen i Kalmar tillika SM på långdistans. Förutsättningarna såg rätt bra ut, fin grundträning och två bra lopp på halvironmandistansen där jag på det senaste även presterade bra i varmt väder gjorde att självförtroendet var ganska gott inför sista veckan.

Söndag kväll innan Kalmar  hade jag kommit till Karlskrona där de sista passen skulle köras och på just söndag kväll var det två långa tempointervaller som skulle betas av. Den första gick fort och den andra gick också fort, till och med så fort att ett 33 kg:s svart muskelpaket till hund tyckte att det gick för fort och beslöt sig för att agera farthinder i en svag nedförsbacke. Han var synnerligen framgångsrik i detta. Rätt ner i backen for jag och landade på vänster sida. Från och med nu kan man lägga an två olika synsätt på händelsen, det  ena är att en natt på sjukhus, lite skrapsår, spräckt hjälm (som tur var inte min specialized areohjälm!) och mörbultade muskler i ländryggen som gör att jag 8 dagar efteråt måste lyfta tag i vänsterbenet för att få in det i bilen är att anse som en lycklig utgång av smällen.  Det andra är väl att jag kunde gjort en lite snyggare judorullning och ställt mig upp, borstat av lite grus och cyklat hem. Googla på Sandy Casar+dog så förstår ni vad jag menar. Nåväl, nu gick det som det gick och trots mina försök med is, värmedyna, alvedon och naprapater om vartannat var jag rätt stel när jag beslöt mig för att ge Kalmar en chans.

In med vitargoladdningen, lite mer spacers under styrstammen, bredare mellan aerobågarna,  tigerbalsam på ryggen och sen ner i det ovanligt kalla Kalmarsund (ett par dagar innan start hade det varit 11 grader längst ut på simbanan). Detta hade gjort att det blev en simning på fyra varv vilket man får hoppas att arrangörerna kan undvika i framtiden, trångt och bökigt samt mycket kontakt med bottnen som var full av sten och en och annan  glasflaska. Min kropp var väl inte helt överens med mig om att simning var en bra ide men jag simmade dock i paritet med tidigare år så helt katastrofalt var det ju inte.

Löpningen till cykeln och att få av sig våtdräkt var sådär kul och cyklingen var bara jobbig helt utan flyt. Det gick trots allt rätt fort men jag fick slita ont för det och det är aldrig bra tidigt i en ironman. När jag efter ca 9-10 mil utöver mina krämpor efter hundincidenten också började få riktigt ont i höger höft och ben  beslöt jag mig för att rulla in till varvningen och hänga med familj och vänner istället för slita mig till en eventuell ny skada. Det var inte så jättekul att på lillklingan rulla förbi den stora och alltid härliga publiken i centrala Kalmar. Efter lite bad och mat följde jag tävlingen halvhjärtat och fick se slitvargen David Näsvik få till sitt livs lopp och vinna med en knapp marginal framför Pontus Lindberg som också gjort ett ordentligt lyft det här året. Tredjeplatsen gav mig också lite hopp då den gick till ”åldermannen” Anti Antonov som imponerar nästan lika mycket som Håkan i Lundbutiken (tvåa i vincoloppets  seniorklass 55 år gammal, och då kan jag garantera att han inte låg på hjul lång tid i det loppet heller…) Livet verkar helt enkelt inte ta slut vid 36!

Överlag så var det en kul upplevelse att stå vid sidan och heja och se alla som kämpar och sliter på under loppet men den fina stämningen gjorde det samtidigt extra bittert att loppet slutade som det gjorde.

Vad som händer framgent är inte riktigt bestämt, barn nummer två har förmodligen kommit när ni läser det här och mina planer på en snabb revansch med en ny ironman den närmaste månaden har ställts in då mina skador inte läker snabbt nog. Det kanske blir en i oktober eller så är det bara att hänga upp cervelon för säsongen och koncentrera mig på något annat. Vi får se, säkert är att jag inte på långa vägar är färdig med triathlon.

Ett stort tack till er som hjälper mig med material; Cykelcity med cyklar, service och Vitargo,  Garmin som ser till att jag alltid har på koll på vad gjort på träningspassen och Craft som bidragit med kläder(ja, det kan behövas lite nya om någon känner sig manad!).  Ett stort tack också till familj, vänner och Triathlon Syd som har backat upp mig under säsongen.

På återhörande/
Kristian Hallsten