Sen mitt senaste inlägg har det varit full fart på tillvaron. Jag och familjen var en vecka på Gran Canaria och även om det inte var något träningsläger så hyrde jag cykel och fick smaka på vind, hetta och rätt skapliga stigningar. Ett tips om ni åker dit är att inte börkja cykelpassen kl 14.00 då vinden och värmen verkligen tilltar under dagen. Om jag bara kunde fått fru och son att sova siesta kl 09.00 istället!

Ett par dagar efter hemkomst var det dags för Cykelcity Gran Fondo Eslöv som är bland det roligaste som finns att göra på två hjul. I år hade vi även det fina vädret med oss vilket uppskattades av de flesta även om lite mer vind gjort banan lite mer utslagsgivande. Som tävling sett gick det väl sådär, både för mig och resten av Cykelcitys lite äldre förmågor. Ett stort grattis till Team Roslin som efter ett massivt lagarbete lyckades bärga segern. Efter loppet blev det 10 snabba km löpning och det kändes förvånansvärt bra vilket var skönt med tanke på att Austria Ironman 70.3 gick helgen efter.

Efter löpningen var det också skönt häng med massa glada cyklister som käkade korv, och drack saft i väntan på den gigantiska prisutdelningen. Fredagen efter detta härliga spektakel kom vi ner till ett soligt Wien, vi innebar Storebror Fredrik och klubbkompis Jörgen. Tävlingen går i den lilla staden St Pölten och det märktes direkt att det det var stor tävling på gång. Vi bodde i en konferanssal ommöblerad till logement för triathleter och det sannerligen ett smidigt boende med ca 50 meter till växlingsområdet för cyklar och således nära en av de sjöar som vi skulle simma i. Tävlingen startade på söndag morgon så vi hade gott om tid att utforska tävlingsområdet, kolla in snygga och fula cyklar, kolhydratladda med vitargo och Zopf (fantastiskt bröd) och faktiskt även köra ett varv på cykelbanan med bilen. Det tog längre tid med bil än med cykel vilket säger en del om våra orienteringsskills! Cykelbanan var dock väldigt fin men man blev lite skraj när man såg en del av utförslöporna, där fanns det tid att vinna men sannolikt också blod att förlora.

Söndag morgon kom så och uppstigning 04.00 för lite frukost och sen lite slappande innan det var dags att ta sig till simstarten. Simningen gick i två sjöar och med tanke på sjöarnas storlek var det nog bra att tävlingen gick med så kallade vågstarter. Först stack proffsen iväg och som sjätte grupp nästan en timme efter de stora kanonerna stack M35-39 iväg. Vårt startfält var ungefär lika stort som det som finns i Kalmar( ca 500 personer) och med tanke på att ca 1500 personer redan startat var det ingen riska att man skulle vara ensam på banan. Jag har i sedvanlig ordning inte simmat speciellt mycket i år men jag kände ändå att tekniken började sitta lite bättre och mycket riktigt var jag helt okej med i simningen. Naturligtvis fortf efter de bästa i min grupp och än mer efter de riktiga storfräsarna men man går med små små steg framåt.

Efter en fantastiskt dålig växling bar det iväg på Cervelon. Och det finns få saker som är bättre än att börja trycka på efter simningen när benen är fräscha och utvilade och framförallt fulltankade med vitargo, diskhjulet swoschar så fint och den nya specialized aerohjälmen ligger kloss mot nacke och rygg. Den här känslan förstärktes nog en smula av att den inledande cyklingen gick på en avstängd autobahn med en lite medvind i ryggen. Första 20 km gick på 27 minuter och det är fort för mig. Cyklingen blev dock hårdare med ett par rejäla stigningar som dock gav mig möjligheten att ställa av som gärna låg på rulle. Just drafting blir ett stort problem på tävlingar av den här storleken, jag såg de första tävlingsdomarna efter ca 75 km och då kan det ju sparats en och annan watt innan dess. Ja, ja det är väl bara så det är, får hoppas att det inte satt någon med elmotor i sadelstolpsröret bara! Efter 2.16 på cykeln (15:e bästa tid totalt) var det dags att hoppa av och börja springa. Jag såg väl inte direkt fram mot 21 km i hög fart men löpningen gick ändå rätt fint fter den chockstart som det alltid blir för benen de första kilometrarna. Jag försökte hela tiden tänka att jag skulle försöka hålla ett jämnt fint tempo och det lyckades jag rätt bra med visade min garmin 310 xt när det väl var var färdiglöpt. Jag kunde dock inte svara när den ettrigt löpandes Hans Muralter (som kom att vinna min klass) dök upp efter 18 km och troligen tog över ledningen från mig. Anledningen att jag säger troligen är att man inte under någon gång under tävlingen har en susning på vilken plats man befinner sig på. Det är så sjukt mycket folk överallt och eftersom både löpbana och cykelbana var en form av rundbana så kunde man inte checka motståndet på så sätt heller. Det var helt enkelt bara att ösa på och hoppas på det bästa. Sista kilometrarna sved lite men mycket hejarop och en storebror som man kunde jaga ikapp den sista kilometern(han skulle ut på sitt sista löpvarv när jag skulle i mål)gjorde resan fram till den den fullsatta tennistadion där målet var beläget lite lättare.

Jag slutade på 4.13.30 och det gav mig en andra plats i m 35 och en 31.a plats totalt. Tredje svensk då killarna i proffsklassen KJ Danielsson och Sveriges bästa manliga triathlet Jonas Djurback var en bit framför. Upp till vinnaren i proffsklassen (Filip Ospaly) var det 26 minuter så man har lite att lära… Tvåa i proffsklassen var den i triathlonkretsar levande legenden Chris ”Macca” Mccormack och trea fjolårets Hawaiitrea Andreas Raelert så det var ett schysst startfält de fått ihop. Efter loppet var det bästa kvar, öl, frukt och framförallt massa pizza och eftersnack i det gigantiska tält som var tävlingens epicentrum. Efter tag ankom även storebror och Jörgen som bägge hade gjort fina insatser. På kvällen var det prisutdelning och jag fick kliva upp på pallen och det känns ju alltid kul. Prisutdelningen var ju naturligtvis också en väldig festlig upplevelse och det enda som drog ner stämningen lite var väl när platserna till VM på distansen skulle delas ut till de bästa i varje klass. Det fungerar så att varje klass får ett visst antal platser (8 stycken i min tex) och att de erbjuds såklart de bäst placerade först. När sen ingen ville åka till Florida för en tävling jag tidigare beskrivit här på bloggen blev det ett löjes skimmer över tillställningen. Resten av tiden i Österrike förflöt lugnt och med lite perspektiv på loppet så känns det helt ok, det är ju aldrig kul att få stryk med under minuten efter fyra timmars slit men samtidigt var det ett bra lopp i alla moment. Jag ser dock fram mot tävlingar med lite mindre startfält för just själva tävlingsmomentet var inte alls lika kul och spännande som det brukar vara. Jag ser nu att jag skrivit in absurt mycket text men innan jag slutar vill jag tacka alla som hjälper mig med min satsning, Cykelcity, Garmin och Triathlon syd med flera. Ett stort tack också till Specialized för hjälpen med den nya aerohjälmen, jag lovar den är lika snabb som den ser ut att vara!

Träna på/
Kristian