|
|
Kristian rapporterar från Kalmar Triathlon
Kalmar Triathlon
Den första augusti var det återigen dags för årets höjdpunkt på den svenska triathlonscenen i och med att Kalmar triathlon tillika svenskt mästerskap och riksmästerskap på långdistans gick av stapeln. Tävlingen har vuxit lavinartat de senaste åren och i årets upplaga kom ca 550 personer till start. Detta gör faktiskt loppet till Sveriges näst största maratonlopp vilket ju är rätt coolt.
Min uppladdning de två sista veckorna inför loppet hade störts av så vitt skilda saker som brännmaneter, trilskandes hälsenor och en snorig näsa. Jag hade dock inte helt gett upp hoppet om en bra insats med tanke på det goda formbeskedet jag hade fått i Sövdes halva ironman men att det skulle gå så bra som det till slut gjorde var en stor överraskning.
Simstarten var som vanligt ett inferno av sprattlande armar, ben och gud vet allt. Jag blev i vanlig ordning först översimmad men efter ett tag kom jag in i ett bekvämt tempo och kunde rätt lugnt ta mig igenom de två varven. Hade dock en gnagande känsla av jag dels gjorde många felnavigeringar och dels av att jag inte simmade på toppen av min förmåga. Det var dock en rätt pigg Kristian som sprang upp ur vattnet på dagens snabbaste löpsträcka(den mellan stranden och växlingsområdet). Snabbt av med våtdräkten och upp på Cervelon som var nypimpad med Bontragers aerobarflaska, Zipp 808 fram och Cykelcitys nya dischjulsprototyp bak samt keramiska kullager i växeltrissorna. Som ni förstår behövde jag knappt trampa själv!
Efter att rätt snabbt kört om ett par tunga konkurrenter så insåg jag att min simning kanske inte hade varit så katastrofal alternativt att jag öppnat tokhårt på cyklingen. Så här i efterhand kan jag nog se att det var en kombination av de bägge faktorerna.
Cyklingen i Kalmar är en rätt seg historia där man kör tre mil ut och sen vänder för att upprepa detta två gånger till. Bansträckningen gör å andra sidan att man får bra koll på sina konkurrenter och halvvägs in i cyklingen förstod jag att det här gick riktigt bra då jag kom i kapp den svenska rekordhållaren på distansen Claes Björling som gjorde comeback i de lite tyngre sammanhangen. Claes fick hålla i taktpinnen ett tag men sen gick jag upp försökte visa mig på styva linan. Efter 4 mil hade jag inte skapat någon lucka och då jag började bli lite sliten beslöt jag mig för att ta det lugnt de sista fem milen för sen försöka hålla ihop löpningen på ett bra sätt. Claes gick om och försvann snabbt iväg medans jag i sakta mak(nåja) rullade hemåt. Växlade ut på löpningen som sjätte man och förstod av speaker samt publik att min cykling hade varit bra, en tid på 4.31 på de 18 milen var en förbättring på nästan 9 minuter av min tidigare bästa tid och jag hade tagit in på alla utom den urstarka Ted Ås som i vanlig ordning hade dagens bästa cykeltid. Väl ute på den varma och i mitt tycke alltför soliga löpbanan började benen få jobba ordentligt. Löpningen sker också på en vändpunktsbana så även här kan man lätt bilda sig en uppfattning om hur man ligger till gentemot sina medtävlande. Ted var väldigt långt före mig(ca 4 km) och Claes såg väldigt stark ut medans Flinta, Lundin och Näsvik som också låg före mig såg ut att vara inom räckhåll både avståndsmässigt och i hur dom sprang. Bakåt såg det riktigt bra ut med 6-7 minuter till närmast jagande och det verkade som den väldigt blåsiga cyklingen krävt sin tribut. Sakta men säkert minskade jag avståndet till den närmaste liggande trion och bakåt verkade det fortfarande rätt lugnt. Löpningen kändes helt ok men det händer rätt mycket i kroppen och jag väntade hela tiden på att ”väggen” skulle dyka upp. Det gjorde den inte men istället dök till slut tredjeplacerade David Näsviks rygg upp och efter en kort pratstund med den sympatiska David tryckte jag på lite extra och lämnade honom. Till den starka Davids försvar skall sägas att jag inte konkurrerade med honom om bronsmedaljen på SM då jag anmält mig i M35 och därmed inte tävlade om vare sig SM medaljer eller prischeckar(och jag behöver inga mer pikar om det…)
Nåväl, de sista 5 kilometrarna in mot målet kändes märkligt nog ganska lätta och de sista femhundra meterna hade gärna fått vara lite längre med tanke på den otroligt engagerade publiken och det rätt stora endorfinpåslag man får av att veta att man gjort sitt livs lopp. Mina vid det här laget blåsfyllda tår var dock rätt nöjda med löpning så när tiduret stannade på 8.44.06 var det en rätt skön känsla också. Det innebar ett personligt rekord på nästan tretton minuter! Näsvik kom in ca 4 minuter efteråt hårt pressad av en fantastiskt välspringande Anti Antonov. I min klass M35 dröjde det ett tag innan förra årets segrare Frank Dennis fra Norge kom in. Min storebror visade fö också fin löpform genom att dra på en 3.14 löpning och de sista kilometrarna avancera från en femte plats i H 40 till en tredjeplats. Detta tillsammans med vår nya medlem Håkan Pärssons fina insats gav även min klubb en vinst i mastersklassernas lagtävling.
Jag var ca 17 minuter efter segrande Claes som klämde till med en 2.47 löpning och ett nytt banrekord, Ted Ås kom in ca 2 minuter efter Claes. Det är självklart stora tidsdifferenser men jag har ändå närmat mig segertiderna på ett stabilt sätt. Problemet är väl att det inte direkt blir lättare nu…
Mina splittider från tävlingen blev 1.06 på simningen, 4.31 på cyklingen och 3.03 på löpningen. Sen är det ju lite växlingstider som skall till för att sluttiden ska kunna summeras ihop på ett korrekt sätt!
Vad som händer härnäst har jag inte riktigt bestämt. Klart är att jag fortsatt min utveckling inom sporten men på vilket sätt jag kan ta det vidare eller vilka nya mål jag bör sätta upp står skrivet i stjärnorna. Klart är att jag kör på i alla fall tills min son får ett syskon. Det känns också som ironmandistansen trots min relativt lilla träningsmängd är det som passar mig bäst och det är väl där jag kommer försöka att förbättra mig även i framtiden.
Nästa tävling blir iaf Stockholm Triathlon där jag har en agegrouptitel att försvara! Får se i fall mina tår har läkt tills dess annars blir det väl att springa i flipflops…
Jag vill också passa på att tacka alla som hjälpt till, hejat, tävlat och arrangerat nu under helgen. Ett stort tack också till Triathlon Syd, Garmin och Cykelcity för ert stöd!
|
|
