Den 24 augusti var det dags för den första upplagan av Stockholm mazda Triathlon och trots att jag svurit på att inte köra mer tävlingar på olympisk eller sprintdistans (i alla fall inte före jag har lärt mig att simma ordentligt) så var jag på plats utanför sjöhistoriska museet tidigt söndag morgon. Det som lockat upp mig från Skåne var förutom mina kompisar chansen att få bränna tempocykel på avspärrade gator mitt i huvudstaden. Jag började min cykelkarriär som cykelbud i just Stockholm och det var innan bredband och digitalkamerornas tid så det fanns både pengar att tjäna men framförallt otaliga mil att trampa. Cykelbudandet förde mig snabbt in i tävlingcyklingens värld vilket ju antagligen gjort att jag får skriva det här. Nu skulle dock inte Stockholms gator besegras med en seg mountainbike och 20 kg last i timbukväskan utan nu var det Columbus Chrono och full aeroutrustning som gällde. Precis som förr var det dock dyngsura kläder och stressigt värre…
I år hade jag valt att köra mastersklassen då det var tillåtet med drafting i elitklassen. Är man en svag simmare så är det tufft på den olympiska distansen och det är ännu tuffare om de där framme dessutom kör tillsammans. Inget ont om draftingtävlingar, det är så det ser ut internationellt och det är lika bra att vi anpassar oss till detta. Så länge draftingen bara håller sig från tävlingarna på långdistans är det i alla fall ok för mig. I ”gubbaklasserna” var det dock non-drafting som gällde vilket kom att passa mig perfekt. Simstarten gick och efter en simning där jag enligt en gammal elitsimmare ”såg ut som en ål i vattnet” (det var inte menat som en komplimang) var jag uppe ur vattnet på kring 25 minuter. Det visade sig ändå vara helt ok om man jämförde med mina kombattanter. En fantastiskt dålig växling och ut på cyklingen som var en vändpunktsbana från Sjöhistoriska museet via skeppsbron, söder mälarstrand, västerbron, norr mälarstrand och så en vändpunkt vid stadshuset.
Det var med andra ord en viss nostalgi som infann sig när jag började beta av fältet. Hela cyklingen gick fint och jag kände verkligen att det var en bana som passade mig perfekt. Det bästa stället där man allt fick lite gåshud var när man dundrade förbi Grand Hotel och personalen stod utanför och applåderade artigt. Riktigt mäktigt! Men det var ju inte bara njutning utan också en kamp mot några av landets bästa veterantriathleter och den tänkte jag ta hem. Efter ca 30 km på cyklingen var jag uppe i täten och kunde slappna av lite och koncentrera mig på att ha fräscha ben till löpningen. Vid T2 (växling cykel till löp) hade jag fått en ca 30 sekunders lucka till jagande Christian Kirchberger och Fredrik Haglund. Christian tävlade idag i H40 så han var egentligen inte någon konkurrent men snabbsimmaren Fredrik(först upp ur vattnet i Kalmar i år) var en konkurrent i H35. Den fina formen från cyklingen höll dock i sig och jag kunde dryga ut ledningen till alla konkurrenter.
De sista kilometrarna höll jag igen lite och det var precis som i Kamar lite skönt att slippa känslan av total utmattning när man närmade sig målet. Har nog aldrig känt mig så fräsch som vid den här målgången och har framförallt aldrig haft en så massiv hejaklack på plats. High fives och hela paketet och en sluttid på 2.02. Ett bra sätt att avsluta triathlonsäsongen blev det och jag hoppas verkligen att den här tävlingen har kommit för att stanna. Svensk triathlon behöver verkligen ett par ”flaggskepp” och Kalmar har länge fått vara synonymt med svensk triathlon. Personligen så är jag mycket mer inne på långdistans men för att få in mer folk i sporten är det nog bra om det triathlon inte bara förknippas med distanser som den normala stockholmaren flyger.
Nu närmast väntar Duathlon SM i Malmö och det är faktiskt ett starkt startfält som kommer att vara på plats. Återigen är det en citytävling som gäller och går det inte alltför dåligt så kommer det nog en rapport om den tävlingen också vad det lider.
Till dess, träna på och ha det bra
Kristian
