Hej!

När jag gick upp vid fyra tiden på lördag morgon såg man dock lite moln i fjärran och det skulle bli mer av den varan. Nåväl, en lätt frukost och så var det iväg till incheckning. Det är alltid en speciell känsla vid växlingsområdet inför en tävling på Ironmandistansen, jag tror att de flesta är ganska nervösa inför de sammanlagt 226 kilometrarna som ligger framför dom och det finns alltid så mycket små prylar som man kan sysselsätta sig med inför starten, Själv stod jag nog mest i toakö... Och pratade såklart strunt som "formen känns nog ok" eller "Har nog inte inte tillräckligt med långpass i benen". Jaja, man är inte ensam om det i alla fall!

Simstarten gick och för engångs skull kändes det rätt ok med simningen, vi simmade två varv á 1930 meter och det första gick rätt snabbt och det andra inte lika snabbt. Jag kom upp ur vattnet efter ca 1.06 vilket ändå var 11 minuter snabbare än fjolårets fiasko. Fortfarande är det dock en bit kvar till mina konkurrenter men det skall det jobbas på i höst! Det lär nog behövas ett par höstar...

Bra växling och iväg på Columbus som var så där härligt nymekad med sprillans nya däck och drivpaket. Har utvecklat en närmast gigantisk rädsla mot mekaniska haverier men även den här gången skulle allt gå smärtfritt. Cyklingen flöt på rätt bra, Efter tolv blöta mil hade jag hamnat i ett rätt stort gäng där ingen riktigt ville eller orkade dra ifrån de andra. Det finns ju en 10 meters regel vilket jag tror efterlevdes rätt bra men det är ändå en fördel att ligga bakom, inte minst mentalt. Mao var det en skaplig liten grupp som rullade in till T2(dvs, andra växlingen). Jag hade tagit det hyfsat lugnt och fick en cykeltid på 4.40. Löpningen hade framtill tävlingen inte känts lika bra som i fjol och som ett av mina mål för tävlingen hade jag satt upp att jag skulle springa lite lugnare första varvet och förhoppningsvis kunna hålla det tempot under hela löpningen.

Det gick sådär... Första 14 km gick på 56 minuter och halvmaran på 1.27. en kombination av lite tröttare ben och en rädsla att spränga mig och därigenom mista en chans att gå under 9 timmar fick mig dock att trappa ner lite på tempot. Jag hade startat löpningen 10 minuter efter ledaren i min klass och även om jag tog in anade jag att det inte skulle räcka mot den stabila norrmannen Frank Dennis som gjort fina resultat under året. Eftersom Frank inte tävlade i Riksmästerskapet var det inte heller av högsta prioritet att slå honom. Långt viktigare var att vinna Rm och att gå in under 9 timmar. Den här inställningen och en bra dag samt inte minst support från vänner och bekanta längs banan (där de mest oväntade hejaropen kom från en gammal bekantskap som nu blivit en favorit i tv-rutan, Thomas "Gotland" Lövkvist). Så med ett lite makligare tempo och för en gångs skull med rätt positiva tankar joggade jag in på 8.56. Kändes mycket bra!

Jag slutade tvåa i min klass men vann riksmästerskapet för H35 med god marginal, kom tia totalt vilket jag tycker var ok. Överlag gjordes det många fina resultat och jag tror aldrig att så många gått under 9 timmar. SM vanns av den sportsliga och duktiga Ted Ås som 4 timmar efter sin målgång stod och hejade på de tappra som kämpade på ute på löpbanan. Det är klass!

Får se vad som kommer ut av det!

Träna och kör på/